Här behöver ingen vara sysslolös

Gjorde just ett IQ-test på nätet. Efteråt uppmanades man att "tell your friends how smart you are" genom att placera denna fina ruta på exempelvis sin blogg. Självklart ska jag härmed berätta för mina vänner hur otroligt begåvad jag är, vilket denna snabbenkät från internet visar. Enligt deras lilla diagram tillhör jag i och med mitt IQ de 2.3% av testdeltagarna som är "gifted". Einsteins IQ låg tydligen på 160+, det vill säga vad som där klassas som "extraordinary genius".


Free-IQTest.net - Free IQ Test

Man kan fråga sig hur en person som jag, som alltid ogillat talföljder och kluriga frågor om vilken geometrisk figur som kompletterar en rad andra geometriska figurer kunde klara mig så pass bra. Svaret hette: amerikansk kultur. Typ, bokstäverna i ALASKA omkastade, och sen ska man svara på om det är namnet på en sjö, ett land, en delstat eller ett djur. Liksom hallå? Jag skulle vilja se hur många amerikaner som scorade högt om man hade liknande frågor med omkastade bokstäver i LJUBLJANA och sen frågade dem om det var en maträtt, en huvudstad eller en bergskedja. IQ my ass.

Det där med att vara vuxen

När man är liten finns det ett antal saker man kopplar ihop med att vara vuxen. De flesta barn har nog med saker som att laga mat, betala räkningar och jobba på sin lista över saker som vuxna människor ska kunna. Men sedan finns det förstås en uppsjö ansedda vuxengrejer som skiljer sig åt från barn till barn.

Ett tag var jag till exempel helt övertygad om att alla vuxna människor MÅSTE kunna stå på händer. Det var så jag tolkade gympalärarnas tjat i alla fall. Som att om jag inte lärde mig stå på händer så skulle jag stanna i utvecklingen och aldrig få bli vuxen. Så jag övade och övade. Men inte fan lärde jag mig stå på händer. Till sist gjorde försvarsmekanismerna i mig så att jag glömde bort denna enorma skam och vuxenlivet närmade sig trots allt.

En annan sak jag VISSTE att vuxna måste kunna var att stämma gitarrer. Jag började lära mig spela gitarr i 14-årsåldern men det där med att stämma dem verkade bara totalt oöverstigligt. Jag spelade och spelade men då och då tvingades jag skamset uppsöka en förälder att komma mig till undsättning med stämningen. Och jag tänkte i mitt stilla sinne att förr eller senare är jag vuxen och bor hemifrån och då MÅSTE jag kunna stämma min egen gitarr. Då och då dök ångesten upp. Men jag förträngde.

Och nu sitter jag här. I min egen lägenhet. Och inte fan kan jag stämma en gitarr! Det är enormt frustrerande och inget vidare för självförtroendet, men nog är jag vuxen ändå. Eller?

Eländes elände?

Ibland är allt bara eländes elände. Skolan går bra, man har fina vänner och en söt pojkvän men varje morgon man ska gå upp ur sängen måste man ändå påminna sig om varför. Idag var en sådan dag. Faktum är att många dagar på sistone har varit sådana dagar.

Men idag kom jag upp ur sängen och åkte och simmade med Sara. Allt var eländes elände - det var barn precis överallt! Minst tre skolklasser var där samtidigt som vi. Redan i omklädningsrummet började vi muttra. Mest jag. Småflickorna hade lärt sig "trostricket"; ni vet när man tar på sig baddräkten utanpå trosorna och sedan drar bort dem, så man slipper visa sina privata delar för sina åttaåriga klasskamrater. Jag suckade. Jävla sexualisering!

Inne i simhallen blev det än värre. I kanten av bassängen stod två vuxna män och bara hängde. Äckel! Stå där och glo på halvnakna kvinnor! Vem åker till en simhall för att bara stå och hänga, liksom?

Sara och jag glodde på männen men insåg snart att männen inte alls glodde på oss. När en av gympalärarna däremot instruerade sina elever i hur man tog bra simtag sneglade de försiktigt och försökte härma. Men deras kroppar ville inte riktigt. De tycktes inte kunna simma - vuxna karlarna! Efter ett tag tog de mod till sig och hämtade sådana där simbönor som barn har när de går på simskola. De höll alltså på med något så hedervärt och modigt som att försöka lära sig simma i vuxen ålder. Och möttes av föraktfulla blickar av mig och Sara...

Nej, så eländig är världen inte trots att november som vanligt bjudit på mången dag av självmordsväder. Och när Oskar kom hem hade han köpt Guitar Hero!

Blogghjärnan har gått i ide

Jag tror minsann att min blogghjärna har stannat. Men själv lever jag och frodas. Bara så ni vet. Jag ägnar min tid åt kvalificerat ältande om mörkret och kylan och att sova. Ibland går vi på studiebesök med skolan som är lika delar inspirerande som skrämmande. Nu ska jag laga en soppa. Jag återkommer.

90-talet, var tog du vägen?

Helgen gick i 90-talets tecken. Det började med fest på Gula villan och en av mina och Sannas "låt oss bli jättefulla i brist på annat"-kvällar. Vi tequilashottade med utbytesstudenterna till tonerna av Backstreet Boys-hits och med Fucking Åmål på storbildsskärm. Jag fortsatte sedan kvällen med den fantastiskt roliga aktiviteten "förolämpa främmande män för att dom inte har spikes-frisyr". Sen började det snöa. På lördagen fortsatte temat hemma hos Hannes med att kolla på Youtube-klipp från nämnda årtionde.

90-talsfenomen jag inte saknar:
- spikes-frisyr
- sporttoppar och adidasbyxor sådär till vardags
- Red hot chilipeppers-Anthonys långhåriga frisyr

90-talsfenomen jag saknar:
- ogenerad formationsdans som även amatören kan lära sig

Gnäll-klag

Mina föräldrar är bra föräldrar. Mina föräldrar är förutseende föräldrar. När jag var två år gammal ställde de mig i bostadskö i SKB. Med egen erfarenhet av Stockholms hårda bostadsmarknad ville de se till så att deras båda döttrar inte skulle ha några problem med att flytta hemifrån. Men ack så de bedrog sig. Snart 20 år i bostadskö, men inte en enda vettig lägenhet i sikte! Femrummare i Hallunda, yeah right.

Under hela min uppväxt har mina föräldrar intalat mig att jag inte behöver oroa mig för bostad, jag står ju i bostadskö. Och i säkert två år har jag lyckats lura mig själv att jag inte behöver oroa mig - att jag kan få en lägenhet genom SKB om jag bara vill. Men nu har jag kollat på köstatistik och det är inte en munter syn. INTE EN ENDA VETTIG LÄGENHET I SIKTE. Om jag mot förmodan, av outgrundlig anledning, skulle få för mig att det här med sambo på 24 kvadrat i Flempan inte är hållbart i längden, vill säga.

Världens normalaste människa

En gång i gymnasiet sa min klasskompis att jag var den "mest normala personen" hon kände. Jag blev så traumatiserad av detta att jag säkert redan bloggat om det fyrtioelva gånger. Men hur som helst - just det faktum att jag säger att jag blev traumatiserad av detta säger ju faktiskt ganska mycket om hur sjukt normalt liv jag haft och hur sjukt oproblematiskt allting i mitt liv hitills har varit. Med tanke på min utbildning och mitt kommande yrkesliv kan jag ibland tänka att det kan vara en nackdel för mig. Liksom kolla här:

- Jag har aldrig blivit dumpad.
- Jag har aldrig varit arbetslös.
- Ingen har (vad jag vet!) varit otrogen mot mig.
- Ingen nära anhörig till mig har dött. (Förutom gamla farfar.)
- Jag har aldrig blivit våldtagen.
- Jag har aldrig blivit slagen.
- Jag har aldrig blivit mobbad.
- Jag har aldrig misslyckats i skolan. (Inte ett enda underkänt nånting!)
- Jag har aldrig varit överviktig.
- Jag har aldrig varit underviktig.
- Jag är inte tondöv.
- Jag har aldrig varit helt pank.
- Jag har aldrig haft jättejättedåligt självförtroende.

Mitt liv är bara en enda lång radda normala händelser. Inget spektakulärt superspännande, men verkligen ingenting spektakulärt jobbigt heller. Hur ska en människa som varit med om spektakulärt jättejobbiga saker någonsin kunna lita på mina råd?!

Aretha

Jag försöker skriva min uppgift i socialpsykologi, men mycket annat lockar. Till exempel att lyssna på min gamla husgudinna Aretha Franklin. "I know that a woman's duty, is to help and love a man" sjunger hon i "Ain't no way". Lustigt hur hon sjunger det på ett så självklart sätt, det där att det är hennes plikt. Och lustigt vad fort något kan gå från att vara en plikt till bara en... social norm eller förvänting. Lagom ufo-ifierad man blir i dagens Sverige om man säger sig älska och hjälpa sin man av plikt, liksom. Nej, nu ska kärleken vara äkta också. KÄNN PRESSEN!